🕰️ Then / now

Stämmer, och det blev tyvärr bara mer rätt med tiden. Mass Effect 3:s slutscener 2012 blev ju själva urexemplet på samma sjukdom i stort format - tre spel av spelardrivna val, och sen en handfull nästan identiska slutfilmer oavsett vad man gjort. Fanreaktionen var så pass våldsam att BioWare faktiskt patchade in en “Extended Cut” med mer förklaring, men grundproblemet - att valen aldrig egentligen förgrenade något - gick aldrig att patcha bort.

Inquisition (2014) försökte kompensera med öppna världar och mängder av innehåll istället för att ge tillbaka faktisk konsekvens, vilket bara bytte ut “linjärt” mot “uppblåst”. Och sen kom Dragon Age: The Veilguard (2024) - som jag faktiskt aldrig ens brytt mig om att spela. Inte av princip, bara ett rent ointresse. Trailers och förhandssnack sålde in exakt den sortens spel jag redan tröttnat på tio år tidigare, och det räckte för att jag helt enkelt aldrig kände suget. Det säger nog en del i sig.

Stämmer fortfarande alldeles för väl. Mitt tålamod har inte blivit bättre med åldern. Idiotisk eller bestraffande speldesign är fortfarande en sak jag verkligen inte uppskattar. Om jag kan lära mig någonting av misstag och göra saker bättre nästa vända (a’la Soulsborne-formeln) - fine. Annars - nej.

Den här åldrades verkligen inte väl.

Har varken börjat målat figurer, eller bygga vidare på spelcommunity-idén. Och vem fasen bryr sig om ASP.Net numera? Svar: Ingen. Däremot har jag byggt ett antal andra sidoprojekt, involverat mig i en annan spelcommunity.

Däremot gick jag faktiskt (omedvetet) vidare med ett par av idéerna.

“Inspirerat av de gamla BBS-baserade hack’and’slash-spelen (och rogue/nethack) skrev jag ett helt gäng slafs-random-dungeon-spel till PC back in the days. Inte särskilt grafiska, utan helt och hållet textbaserade.”

Ledde ju till Delve och hela den spelvärlden. Så det var ju ett löfte infriat iallafall. Sen att XNA/PS Suite försvann innan jag orkade, men nästa steg är väl isåfall Godot, Unity eller motsvarande.

Prokrastinering är dock fortfarande ett problem. Så även att skriva bloggposter - det finns verkligen knappt tid. :D

Det här höll inte alls. 2013 lanserade Square Enix om hela spelet från grunden som “A Realm Reborn”, under Naoki Yoshidas ledning - en av de mest anmärkningsvärda comebackerna i spelbranschens historia. Istället för att förbli det trasiga, varumärkesskadande fiaskot det var vid lanseringen 2010 blev Final Fantasy XIV en av de mest älskade och kommersiellt framgångsrika MMO:erna som finns, med enorma spelarsiffror och lovord år efter år. Det “allvarligt skadade” varumärket läkte fullständigt, och sedan lite till.

Ett antal nya spel och remakes/remasters efter det har nog läkt såren jag kände av vid tillfället.

Stämmer vildsint fortfarande. Bobby Kotick höll ut ett bra tag till efter det här, och skötte sig ungefär som väntat: rekordvinster år efter år, samtidigt som tusentals anställda fick gå i återkommande vågor av uppsägningar - för att “effektivisera”, givetvis, aldrig för att teet var för dyrt. Han klev till sist av som VD 2023, med fickorna välfyllda, ungefär samtidigt som Microsoft köpte hela skiten för nästan 69 miljarder dollar efter en utdragen och stundtals absurd regulatorisk såpopera.

Och affären gick faktiskt igenom, till skillnad från vad man kunde hoppats. Men den stora vändningen uteblev. Xbox-divisionen - och Microsoft i stort - har fortsatt att gå precis samma väg som Activision redan trampat upp: fler massuppsägningar, hela studior stängda eller slaktade, spel avbokade efter förvärvet. Kotick fick sin utbetalning och gick vidare. Notan skickades till alla andra, som vanligt.

13 år senare. Fortfarande hel, fortfarande vid mina sinnens fulla bruk (någorlunda), fortfarande vid liv. Det säger nog något i sig självt. Det var aldrig tänkt som en permanent lösning, bara ett sätt att ta sig igenom just då - och det höll. Ibland är det den bästa man kan begära av en copingmekanism.